Åhhh
Fy fan vad jag önskar att jag vore den där nikotin torsken som bara kunde lägga av tvärt och inte gnälla om det, tycka att det e skit jobbigt men behålla all den där undertryckta ångesten helt för mig själv, men utåt sätt bara glida fram längs salongerna med huvudet högt i sedvanlig ordning.
På allas frågor om hur det går skulle jag med pricksäker precision svara -Har man bestämt sig så har man.
Hålla lugnet under pressade situationer, ta en frukt när behovet blir allt för stort, strunta i att dricka alkohol för att komma lindrigare undan, undvika diskussioner, inte gå en utomhus för att minimera riskerna!!
Men det är jag inte!!
Istället bubblar det känslor man aldrig känt förut, man klättrar på väggar, småäter nått kopiöst, gnäller för mig själv inombords då jag inte vill va en börda för min kompanjon, barnen i huset och framförallt inte för min livs kamrat.
Problemet/beslutet är inte deras utan mitt, ingen har bett mig sluta med denna last, inte ens Anna som aldrig varken snusat eller rökt har någonsin bett mig att sluta.
Jag har ett paket cigg allt mellan 5-10 dagar, en dosa snus kan jag ha 3-4 dagar så behovet är inte stort men tillräckligt.
Alla där ute i vårat avlånga land kan säkert relatera med det jag skriver, testat sluta om och om igen, och misslyckats om och om igen.
Man hittar ursäkter till sig själv och andra, man tar en i smyg, man undviker sanningen.
Kanske är det en kamp som kommer vara tills det sista andetaget, men även om jag trillar dit ibland så kommer jag aldrig ge upp, och har aldrig gjort !!
Och det är väll där jag har mitt problem.
