En dikt om dan gör medmänniskan glad :) Lite tankar kring ångest o lycka av Pekka.
Sjukdom, pina pest och tvi
jobbiga ting vi finner oss i
dagar dom kommer o går
sömnlösa nätter som återstår
ibland e det bra men hur e det nu fatt
ilskan den ryter då jorden e platt
fallande hjältar känner tröst o sorg
taggar som hugger i vår ömma bröstkorg
vem påstod nånsin att livet va lätt
ångest attacker titt som tätt
mörkret må i stunden va de enda jag ser
jag, många andra och säkert me fler
känner ovana som vi är rädda för
styr båten själv men står jämt i kö
man söker förtvivlat vad har man för val
var man varje kvinna har för många krav
för en sekund man vandrar omkring
i mörkrets korridorer o fattar ingenting
men längst bort i ändan man då skådar nånting
ett ljus sken från fönstret där tränger in
solen som hittat sig in i vårt vrå
precis när man måste så komemr det då
att ljus e vår lyckta vårt hjärtas sken
jag reser mig upp på mina vacklande ben
haltandes fram med ett grin runt min mun
mörkret är borta för en välförtjänt stund
man ler och man känner åter hopp
lycka i knoppen löper livets lopp
faran e över i lätthetens lund
spritter i kroppen men själen e lugn
evigheten varar ju faktiskt en stund
sorgen är över och jorden är rund
Sjukdom, pina pest och tvi
jobbiga ting vi finner oss i
dagar dom kommer o går
sömnlösa nätter som återstår
ibland e det bra men hur e det nu fatt
ilskan den ryter då jorden e platt
fallande hjältar känner tröst o sorg
taggar som hugger i vår ömma bröstkorg
vem påstod nånsin att livet va lätt
ångest attacker titt som tätt
mörkret må i stunden va de enda jag ser
jag, många andra och säkert me fler
känner ovana som vi är rädda för
styr båten själv men står jämt i kö
man söker förtvivlat vad har man för val
var man varje kvinna har för många krav
för en sekund man vandrar omkring
i mörkrets korridorer o fattar ingenting
men längst bort i ändan man då skådar nånting
ett ljus sken från fönstret där tränger in
solen som hittat sig in i vårt vrå
precis när man måste så komemr det då
att ljus e vår lyckta vårt hjärtas sken
jag reser mig upp på mina vacklande ben
haltandes fram med ett grin runt min mun
eländet borta för en välförtjänt stund
man ler och man känner åter hopp
lycka i knoppen löper livets lopp
faran e över i lätthetens lund
spritter i kroppen men själen e lugn
evigheten varar ju faktiskt en stund
sorgen är över och jorden är rund.
Hannes
Word!
Anne-Lie
Men ...blev helt tagen.....som om jag skulle skrivit de själv...om jag kunde skriva...
pekka
Då har jag lyckats då jag hade hoppats att alla kunde relatera :)
